>Uppgift 1 som inlägg 2

Brytningstid. Barfota hemma, men nu efter den inledande veckan på ”Spelarkitektur”. Enstaka måsar styr förbi mot den blå sensommarhimlen, en trevlig bordeaux står och andas i köket och matkassen är inte ens uppackad. Det har varit roligt!

Det är alltid spännande att träffa nya människor. Nu, när det också är så att vi skall komma att tillbringa en lång tid tillsammans – inser jag att jag haft tur och hamnat i gott sällskap. Personer som man till en början skulle lära sig namnen på, har, ovanligt fort, blivit till bekanta människor med fantasi, framåtanda – och med klart varierade sätt att uttrycka sig på. Det har visat sig att vi har fått två resursrika kursansvariga med hjärtat på rätt ställe. Detta är långt ifrån alltid fallet och inte heller något man kan ta för givet.

Våra inledande gemensamma ritualer med ”icebreakers” har troligtvis mycket med vår rådande uppfattning om gruppen att göra. Nu, efter den första veckan, är ”icebreakers” bara en av de första spelformer vi har möjligheten att ta itu med tillsammans. För stunden återgår mitt personliga intresse som mest till ”edutainment”, ”happenings” – och till rent ”reklamkontextuella” spel. Spel med traditionell kortlek och ”shoot ‘em up-spel” tycker jag väl personligen inte känns så intressant, om man säger så…

Veckans gruppdynamiska uppgifter, där vi bl a försökt oss på att approximera antaganden om övriga kursdeltagares val av objekt och egenskaper (Schelling), har varit intressant. Det har för min del kanske upplevts som något lättare att anamma Schellings teoretiska poänger, än att observera själva de påtagliga effekterna av det praktiska utövandet: antalet variabler, såsom det successiva uttömmandet av bedömningsunderlagets primära ämneskategorier ( t ex ”husdjur/hund”, ”färger/blå”, ”siffror/1, 3, 7”), borde rimligtvis ha gjort det något svårare att bedöma effekterna av gruppdynamiska omstruktureringar. Det roliga är att resultaten av övningarna visade på en förbättring efter att de grupper som ingick hade ”ommolekylariserats”. Det skulle vara direkt intressant att gå till botten med orsakerna till förbättringen. Att arbeta i mindre grupper än klassen i sin helhet – och sedan ta del av olikheterna som uppkommit ur de skilda samarbetsprocesserna – var en, för mig i alla fall, läsbart verkansstarkare modell av omständighet. Men med utvecklande stöd av kontextualitet, diskussion och jämförelse, så blir ju också den omedelbara upplevelsen från fantasi till konkret produktivitet relativt analog och det känns ju alltid stimulerande påtagligt. Förhoppningen om en utkomst – och orken att ”sondera terrängen” räcker långt: det känner man redan när man drar ut stolarna runt ett bord för att samlas där.

Det skall bli intressant att finna yttre tillämpningar för Schellings poänger under vidare gruppdynamiska övningar. Mängden av tänkbara omständigheter är uppenbart stor.