>Utbildningskontextuella Fantasier

13 11 2007

Karl Alfredsson, GRUL: Hur bör man organisera utbildningskontexter för svensk grundskola?

För att kunna besvaras förutsätter frågan en genomgående utvärdering av ett tillgängligt underlag. I vårt fall saknas ett sådant och vi får helt enkelt klara oss utan. Svaret blir därför ett där jag av uppgiftens natur och av viss nyfikenhet – försöker.

Vad jag själv uppfattar som rådande: vid övergång från den svenska grundskoleutbildningens mellanstadie till dess högstadie, fördelas den kontakt den enskilde eleven haft med sin enskilde klassföreståndare till en med en ny. Eleven ställs inför en ny situation där klassföreståndarens konsultativa roll delas med ett antal ämneslärare. Detta sker inför en ålder då eleven i vidare fysiologisk, mental och social kontext börjar lämna barndomen bakom sig.

Det medför att grundskoleelevens förutsättningar till stabila relationer med representanter för vuxenvärlden förändras, ungefär samtidigt som elevens personliga nätverk i skolmiljöns vardag förändras till sin struktur. Som många före mig vill jag gärna undra över om detta verkligen är ett nödvändigt scenario. Att det inte är färdigutvecklat är uppenbart, förutsatt att man inte konsekvent väljer att visualisera ett långsiktigt mål för ett spel med utrymme för socialdarwinistiska regler. Frågor om elevens framtid: ”Vad skall jag välja för väg?”, ”Vad är jag bra på?”, ”Vad intresserar mig?” uppkommer vid just denna tidpunkt i livet. Vad spelar man om? Att vara bäst förberedd? En tillhörighet? Ett utökat nätverk? Kunskaper?

Vad finns det för värde i ett ideal – eller i att hålla sig med ideal? En avsevärd poäng ligger i deras föränderlighet, samtidigt som de utgör sammansatta mål för riktadhet: kort och gott erbjuder de oss, bortom all naivitet, syntetiska utgångspunkter för utvecklande resonemang. Jag misstänker att det är svårt att komma någon vart alls utan ideal. Det är ofta de som, vilket kan vara vetenskapligt störande, stöttar oss på vägen fram genom vår emotionella empiri. Ideal är också alldeles utmärkta när det gäller att servera diskursunderlag som garanterar engagemang.

Jag skulle idealiskt vilja se en grundskoleverksamhet, där man i mindre grupper om 10-15 elever erbjuds stabila förutsättningar för lärande, en rimlig förutsättning för tillväxt av självbild – och en atmosfär där det inte framstår som avskräckande att i grupp diskutera personliga önskemål, fantasier, kunskapsmål. Delaktighet i en skolvardag som ligger närmare en storfamilj än en världslig församling skulle få bli mitt utgångsscenario. Detta skulle öppna upp för en skolmiljö med ett diskussionsklimat av ett intimare slag, där ingen elev skulle behöva känna sig utsatt, men där distraktionskoefficienten är så låg att det upplevs som uppskattat och värdefullt att lyssna och svara, att vänta och att tala. Jag skulle vilja se en undervisning, som i så stor mån som möjligt sker i grupper av bärande gemenskap. Inte större än vad som fungerar, vilket ju den eviga sparkonventionen dikterar. En kontinuerlig vardag av samtal, rapport, bekräftelse och – utan vare sig utrymme för pennalism eller orsak till undanflykt. Eleverna skulle idealiskt få vara delaktiga i skötseln av sin egen skola. Skolan skall vara som ett andra hem – en trygg hamn på gränsen till världen. Får man stryk skall det åtminstone smaka Lovikavante.

Vilka prioritetingar väntas för kommande generationer av grundskoleelever? Kommer man att välja att skapa en massa lärarjobb för att kunna ackomodera ett utökat antal klasser? Kommer man att bygga fler skolor, eller kanske bygga ut befintliga skolor för att föregripa effekterna av den pågående urbaniseringen? Vad skulle kunna vara bra – och vad skulle kunna vara dåligt med detta? Om sådana förändringar skulle kunna anses som övervägande positiva – skulle de också kunna anses som tillräckliga relativt problemformuleringen?

Kanske finns det andra modeller för förändring i denna utbildningsfas? Modeller för engagemang i en hittills endast förutsatt delaktighet. Modeller som erbjuder kvalitativa kopplingar till ej mätbara effekter av samhörighet utan konkurrens. Spelstrategiska hänsyn kanske kan facilitera under denna övergångsperiod i skollivet: kanske processer som bryggor. Vilka meningsfyllnader kan man lägga in där? Hur kan man begripliggöra en förändring under dess skeende?


Åtgärder

Information




%d bloggare gillar detta: