>Spelutställning på Göteborgs Stadsmuseum

25 03 2008

Göteborgs Stadsmuseum ger från och med den 2 mars en utställning som heter ”Finspel, fulspel eller fuskspel”. Man erbjuder här ett historiskt perspektiv på tärningsspel, kortspel och brädspel. Från och med den 12 augusti och fram till den 30 september visas utställningen på Casino Cosmopol vid intilliggande Packhusplatsen.

Producent: Marie Nyberg, Göteborgs Stadsmuseum
Grafisk form: Pernilla Elmtén
Utställningsteam: Marie Nyberg, Hans Dillner och Karsten Bjergfelt
Ljus: Jan Simon
Installation av verktyg för tärningskalibrering: Pål Bylund och Staffan Hjalmarsson

I utställningen exemplifieras bland annat den historiska utvecklingen av de klassiska spelobjektens konstnärliga utformning. Man har gjort detta på ett sätt som är tillräckligt nyanserat för att vara intresseväckande. Här finns möjligheten att följa utvecklingen av illustrationer och symbolik som spelkort iklätt sig genom århundraden, men även de historiska bakgrunder som orsakat dessa förändringar – inte sällan politiska eller religiösa. Texterna som åtföljer objekt och bilder är innehållsrika, lättlästa och, som jag upplevde det, överraskande engagerande.

Högresta montrar i form av tredimensionella klassiska spelkort, som för min del direkt förde tankarna till Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet”, är upplysta inifrån på ett ovanligt raffinerat sätt. I dessa finner man allt från ankelben av får, till en medeltida riddartärning, till de mest läckra exempel på modernt spelgods. Det är uppenbart att man investerat en del arbete här.

En del av de spel som ingår i utställningen är i själva verket nedskalade varianter av större kompetitiva förhållanden och man inser efter hand att det finns en djupare ådra av lärdom, intuitiv eller uttalad, som under en lång tid stått som garant för människors spelintresse. Det finns regler – och man kan inte delta utan att först lära sig dessa. Spel är avgränsade konstitutionella omständigheter som vi kan lära oss av och ibland även lära oss att bemästra. Det finns regler för hur man spelar Fia och Poker – precis som det gör i ett parlament eller i en domstol – de olika avgränsningarna ger oss möjligheter att mötas efter alternativa mönster. En del spelar för att uppleva mönstret – andra spelar för att utnyttja det.

Ett par av de bildplanscher som ingår i utställningen visar upp några av de mest anslående pokeransikten jag sett. Omständigheterna som skildras är till större delen uppenbart påvra. Den som sett Chaplins ”Guldfeber” känner nog igen koncentrationen hos de avbildade. Men det finns också en balans där: den synliga anspänningen i bilderna faller tillbaka på att man enats om regler för själva deltagandet och att man är intresserad av att mötas i detta. En av bilderna visar faktiskt också på motsatsen.

Centralt i utställningsarean finns bord och stolar uppställda och där erbjuds besökaren också att slå sig ned och prova på ett antal historiska brädspel – spel med titlar som Det nya apspelet, Marknadsresan och Ormspelet. Det är ett inbjudande inslag av interaktivitet, vilket naturligtvis passar som hand i handske när man i en utställning visar på kulturyttringar som förutsätter deltagande.

Spel är reglerade system. I sammanhang där ökade monetära insatser också leder till stegrade vinst- eller förlustbelopp, ställs naturligtvis också strängare krav på tillförlitligheten hos tärningar, spelkort och anställda. I Las Vegas måste till exempel tärningar före kommersiell hantering ha kalibrerats rigoröst med hjälp av särskild utrustning. Sådan utrustning har flugits in därifrån och presenteras i denna utställning.

Men emedan dessa mekaniska exempel egentligen inte är annat än en uppsättning påkostade skruvtvingar och skjutmått, är några av de tärningar från Nevada som sitter fast i dem mycket attraktiva i all sin transparens och färgprakt. Den vetenskapliga exaktheten är beundransvärd när den tillämpas i en strävan efter rent spel, men, kanske av samma skäl, är den inte heller överdrivet svår att förstå. Som det är nu, upptar installationen uppskattningsvis en fjärdedel av utställningsarean – vilket måste ses som generöst.

Vad jag saknar i utställningen, är möjligtvis en redogörelse för åtminstone ett par av de ingående spelformernas system: Vilka är deras väsen? Vad är det som har förmått engagera oss hos de spel som spelrekvisitan egentligen bara företräder? Vilka har reglerna för framgångsrikt engagemang i spel varit genom tiderna?

Men det är lätt att vara kravfull och, med hänsyn till utställningens format, förmodligen också orättvis. Man har här tagit ett tema av uppenbart allmänintresse och lyckats ingjuta något mer dimensionalitet i detta än vad jag väntat mig. Om utställningen är av det mindre slaget, så har man också genom ett tydligt och sammanhållet estetiskt engagemang valt att kompensera för detta. Om man så bara har den minsta tillstymmelse till intresse för utställningsestetik – vill jag nämna att utställningen redan av det skälet är väl värd ett besök.

• ”Finspel, Fulspel eller Fuskspel?” är tillgänglig som vandringsutställning och är möjlig att hyra för museer och andra organisationer. Mer information om detta finns här.



Åtgärder

Information




%d bloggare gillar detta: